Avslutning
Så var det då över. Skolåret är slut. Konstigt.
Jag kom mig alltså iväg till skolan trots allt och min feber höll sig rätt lugn.
Vår avslutning bestod av sång, bön, betygsutdelning, en nostalgitripp (med ett bildspel med foton) och två tal. Jag klarade av att gå upp och hämta mitt betyg själv så J fick sitta där han satt, jei! Ja, och så fick jag vackra ord av en norrman också, sådär mitt i prick.
Sedan när hela det officiella programmet var slut blev folk ”konstiga”, det skulle kramas och fotograferas, skrivas hälsningar och gråtas. Ja, det kändes nästan som att folk helt desperat höll fast och vägrade erkänna att det var över nu. Jag å min sida orkade inte. Jag hängde en stund med lite folk, tog några foton (inte på humör för fotografering), drack ett glas saft och gick några vändor för att se om det kanske var någon man borde säga hejdå åt, eftersom en del folk åker hem direkt. Fast som sagt orkade jag liksom inte riktigt med det där snyft snyft, jag var mera inne på spåret att få min febertrötta kropp hem och under täcket. Så rätt snart gav jag upp och tänkte att jag ”smiter” helt enkelt från allt, så jag gick för att hämta min jacka. Fast det var ju inte så lätt att komma undan, det var ju trots allt sista dagen i skolan så inte kunde man ju där bara slinka ut hur som helst. Nej, när jag stod där och drog på mig jackan dök P upp bakom mig och sa: ”Are you leaving?” ”Well, there’s nothing…” började jag och gjorde en gest mot cafeterian, men avbröt mig eftersom jag inte visste hur jag skulle avsluta det hela. Jag såg ner i golvet en sekund. ”It is time to go”, sa jag sedan, och det var faktiskt så jag kände. Efter att vi avklarat ett hejdå tog jag en runda på toaletten och när jag kom ut därifrån träffade jag på R så då blev det ett hejdå till. När våra vägar sedan skildes såg jag dörren och smet ut…
