På sistone….
Ser man på, ser man på, nu var det nästan en vecka sedan jag skrev igen. Inte för att jag orkar bry mig om sådana petitesser, och inte orkar jag ursäkta mig heller, det är ju trots allt min blogg.
Okej, vad har jag att berätta då? Hmmm…
Idag blev det en tidig morgon, klockan sex började vår tvättid, hoh! Lite efter åtta dök en liten tvååring upp och krävde mitt sällskap i ungefär två timmar. Och nu är jag här då. Antagligen borde jag försöka börja fundera på lite mat och att söka mig till stan/kontoret/jobbet snart. Jag ska bara jobba tre timmar idag och sedan har jag ”höstlov”. Fast ungdomskonferensen vid kyrkan drar igång i kväll, så det lär inte bli en lugn stund ändå, heh! Undrar hur trött jag kommer vara innan kvällen är över? Blir nog till att dricka lite te här tror jag…
I måndags fick jag en komplimang bara sådär på öppen gata. Det var en man som gick förbi mig när jag kom från jobbet och sa: ”Snygg jacka du har”. Jag förundrades över att jag blev så förvånad. Är det faktiskt så konstigt att någon säger något snällt och positivt åt en att man måste bli så förvånad och näst intill stum när det händer? Jag tackade i alla fall för kommentaren. Jag har faktiskt försökt mig på att dela ut ett par själv under veckorna som gått, till exempel så har jag talat om för två hundägare som jag träffade när jag var ute och promenerade att jag tyckte att deras hundar var fina, och de blev väldigt glada. Om det nu är så lätt att göra folk glada varför gör man det inte lite oftare då? Jag menar, att säga något snällt åt någon (till och med en okänd på stan) kan väl faktiskt inte vara så fruktansvärt svårt som vi inbillar oss ibland..?!
På kvällen ”jobbade” jag, och eftersom folk höll på att ställa i ordning inför konferensen blev det sent. När jag äntligen skulle få gå var det en dörr som inte gick att stänga. Jojo, bara att vänta på jour-gubben i en kvart. Mikael var snäll nog att först försöka hjälpa mig, sedan vänta med mig och sedan även köra hem mig, snällt! Tack tack!
I söndags grälade jag med mig själv, vilket var bra. Jag träffade en kompis, Dennis, vid kyrkan och frågade om vi inte kunde hitta på något någon dag (eftersom jag börjar känna mig lite uttråkad och understimulerad här). När det sedan kom fram att ingen av oss hade planerat något för dagen och frågan ”Ska vi göra något idag då?” kom ville jag instinktivt säga att det inte gick. Då kom mitt gräl med mig själv. ”Hur skulle det vara om du skulle vara lite spontan för en gångs skull, kärring!” bannade jag mig själv och gav mig själv ett par mentala snytingar innan jag svarade att vi absolut kunde göra något. Det blev en sväng till Ikea, besöka gravhögar, äta med hans familj (Lite pinsamt tyckte jag. Äh, det går bra tyckte han) och sedan se på film i hans lägenhet, och en massa flummigt prat förstås. Kul att få hänga med någon en stund, kanske sådant man borde göra oftare?
Tja, det är väl det som är värt att nämna som har hänt på sistone. Och nu blir det alltså konferens och full rulle här. Fast nu: Makaroner och köttbullar och sedan jobb.
Tjing!
